Service

Dalaborg

Västra Götalands län, Mellerud

Kategori

  • Att göra
  • Service

Välkommen till Dalaborg, en viktig plats i Sveriges historia

Dalaborg anlades i samband med stridigheter mellan kung Magnus Ladulås söner Birger, Erik och Valdemar. De senare planerade ett västnordiskt rike med fästen runt södra Vänern med Lödöse som huvudstad. Erikskrönikan berättar att bönderna fick arbeta dag och natt på borgens byggande. Kung Birger anföll redan samma år Dalaborg och ett fredsfördrag slöts. År 1308 belägrades borgen utan framgång av norska styrkor.

Borgen förvaltades i slutet av 1300-talet av en av landets då mest betydande män, marsken Erik Kettilsson Puke. Han anslöt sig till de tolv svenska stormännens trohetsförsäkran av Drottning Margareta av Danmark och Norge som ägde rum här den 22 mars 1388 vilket ledde till att Margareta även blev drottning i Sverige.

Missnöjet med bl.a. de danska fogdarnas maktutövning i Sverige under kung Erik av Pommerns regering ledde till Engelbrektsfejden och Dalaborg brändes och raserades 1434. Fogden hette då Palle Joansson och var dansk. Borgen återuppbyggdes aldrig och som vid många andra borgplatser i Sverige hämtade de omkringboende sten och annat byggmaterial ifrån ruinen. Dalsland har inte haft några andra borgar på medeltiden än Dalaborg, däremot är befästa stormansgårdar kända.

Till höger om vägen som leder fram till borgruinen finns lämningar efter ett tegelbruk. Tegelbruket finns utmärkt på en karta från 1781, men det är ovisst när det anlades.

Platsen har undersökts på 1930-talet och längre fram ute på udden finns flera skyltar som beskriver borgen och dess plats i landskapet vid Vänern.

Terrängen som försvar

När en försvarsanläggning anlades användes terrängen för att göra det så svårt som möjligt för angriparen att anfalla. Ofta byggdes borgarna på en naturlig höjd där det är lätt att skjuta ner mot angriparen samtidigt som denne måste anfalla uppåt. Naturliga branta stup, vatten eller våtmarker utnyttjades för att begränsa var och hur angriparen kunde röra sig fram till borgen. Fanns det inga naturliga höjder eller hinder kunde dessa konstrueras med mankraft men det var en tidskrävande och dyr process så landskapet utnyttjades så gott det kunde för att underlätta byggandet.

Dalaborg låg med tre sidor ut mot Vänern på udden Slottskullen. Udden avskiljs från fastlandet med ravinen där ni står nu. Ravinen bildar en naturlig vallgrav som är lätt att försvara från platån ovanför, här har också spår efter en vall hittats. Enligt arkeologiska utgrävningar gick vägen upp till borgen i vallgraven och var stenbelagd. En angripare var därför tvungen att röra sig längs med platån där försvararna kunde kasta ner sten på dem eller beskjuta dem med armborst, pilbågar eller tidiga handkanoner. Eftersom borgen var byggd på berget gick det heller inte för en angripare att gräva sig in, något som var vanligt vid längre belägringar. Den slingriga vägen och den kuperade terrängen gör det svårt att ta fram större belägringsmaskiner som murbräckor till borgen. Landskapet runt borgen var säkert röjt på träd och undervegetation för att ge ett fritt skottfält för borgens försvarare och möjlighet att se angriparna på långt håll.

Blockhuset

Ni står framför Dalslands enda medeltida borgruin. Kung Magnus Ladulås söner; hertigarna Erik och Valdemar byggde år 1304 Dalaborg som senare raserades under Engelbrektupproret 1434.

Under 1930-talet utfördes en arkeologisk undersökning av borgen samt en restaurering av ruinen. Vid undersökningen hittades tydliga spår av brand i marken, som visar att belägringen av borgen 1434 var våldsam.

Huvudbyggnaden kan ha varit ett så kallat blockhus och bestod av en murad bottenvåning med en träkonstruktion med torvtak ovanpå. Huset var byggt så att det delvis utnyttjar klippan som grund och därför behövdes det bara muras väggar åt nord och väst. Murarna hade spår av kalkbruk, som tyder på att de varit putsade. En rad bjälkhål i muren är troligen spår efter träöverbyggnadens förankring. Ett skyttegalleri kan ha gått längs borgens sidor där försvararna kunde beskjuta angriparna med armborst eller som Karlskrönikan skriver om borgens förstörelse 1434; med bössor, troligen tidiga handkanoner.

Borggården har på tre sidor varit omgiven av vallar och mot öster begränsats av en stenskodd vall framför borgens fasad. Mellan vallen och fasaden hittades ett tjockt lager blålera. En teori är att detta var till för att hindra angripare, då området med lera kunde blötas ner och göra det mycket halt och på så vis försvåra att närma sig muren.

Vid utgrävningarna på 1930-talet hittades bl.a. pilspetsar, sporrar, spelbrickor, olika redskap samt några skärvor från Rhenländska stengodskrus. Under 1994 restaurerades ruinen och försågs med nya muravtäckningar.

Vänern - Världen

Dalaborg hade ett strategiskt läge vid Vänern med kommunikationer till resten av Västsverige. Sydväst om borgruinen ligger Qvantenburg, som ursprungligen var försörjningsgård till Dalaborg. Söderut vid Dalbergs å fanns en marknadsplats med Vänerns bästa naturliga hamn som omnämns i skriftliga källor första gången år 1508. Vid marknadsplatsen beslöt Karl IX att anlägga en stad för att styra handeln och motverka gränshandeln med Norge men planerna förverkligades aldrig, däremot påbörjades uppförandet av en kungsgård.

Vänern utgjorde inte bara ett hinder för en angripare, sjön var också en möjlighet till kommunikation med resten av Västsverige. Vattnet runt udden är för grunt för att lägga till med båt, utom på ett ställe, vid murens norra sida. Här skulle det kunna funnits en sjötrappa med en brygga för att möjliggöra transporter på Vänern. Rakt i öster ligger Hindens rev och ruinen Jarlehus på Kållandsö, där fanns även Läcköborgen. På Vänerns östra kust fanns borgarna Aranäs och Amneholm i Gullspångsälven. I Värmland i norr låg borgarna Edsholm och Saxholmen. Erik Kettilsson Puke var under 1300-talets andra hälft inte bara herre på Dalaborg utan även på Amneholm och Edsholm. Detta gjorde Vänern till hans mare nostrum, ett eget hav som underlättade för transporter och även kontrollen av handel och skatter.

Handel från norra Värmland gick ut genom Klarälven över Vänern söderut till Göta älv och Lödöse. Lurö ligger mitt ute i sjön och kan ha fungerat som plats för omlastning av varor. På vintern när det låg is på sjön var det enklare att färdas där än på de slingriga hålvägarna på land. Isvägarna märktes ut med ruskor och de trafikerades med slädar. Var det oroliga tider kunde ruskorna flyttas för att leda fiender ut på tunna isar. Rutterna på isen gick i arv från far till son för att göra det svårt för folk utifrån att resa på omärkta vägar.

En av de få sägner som finns om Dalaborg berättar att det vid Dalbergsåns mynning en gång bodde en drottning som var mycket grym mot sina undersåtar. Dessa sammansvor sig därför och satte drottningen i en vagn som var förspänd med sex hästar och körde henne utför berget. Där kan man än i dag, vid lågt vattenstånd se vagnen. Och på Slottskullens yttersta klippavsats syns ett par jämnlöpande sprickor, ungefär som hjulspår.

I närheten